Text: Conny Jonsson och Niclas Samuelsson · Foto: Privat
Truls Möregårdh berättar att det fram-för allt var en lärare som betydde mycket för honom under hans skoltid – Anica Jonsson. Tidningen tog kontakt med den i dag pensionerade idrottsläraren för att få veta mer om vad som gjorde deras relation så speciell.
– Jag slutade arbeta som idrottslärare 2020, något tidigare än planerat. Ett problem med balansorganet gjorde det svårt att fortsätta i ett praktiskt yrke. Annars hade jag nog jobbat länge till. Men jag hann avsluta Truls tre år hos mig på högstadiet, säger Anica med ett leende.
Som pensionär har Anica fortfarande koll på skolans värld, om än på avstånd. Hon har så klart uppmärksammat den så kallade Trulseffekten, det pingisintresse som fullkomligt exploderade på landets skolor när hennes tidigare elev Truls slog igenom på allvar.
– Förebilder är otroligt viktiga. Jag hade Truls i årskurs 7 till 9 och var dessutom hans mentor. Redan då stack han ut, inte bara som idrottstalang utan också som person. Truls är en genomgod människa. Snäll, ödmjuk och med en energi som smittar av sig, säger Anica.
Sänkte inte kraven
Relationen mellan Anica och Truls utvecklades också till något utöver det vanliga.
– Ofta behövde vi bara titta på varandra för att förstå. När det var dags att skärpa sig, då visste han det. Det fanns ett ”oskrivet avtal” mellan oss. Jag litar på dig och du litar på mig, så fixar vi det tillsammans, säger hon och är tydlig med att satsningen på idrotten aldrig stod i motsats till satsningen på skolan.
– Har man grundskolebehörighet har man alltid något att falla tillbaka på. Det var min mission: att han skulle ta sig igenom de här tre åren.
Utstrålade energi
Vad var det då som gjorde att Anica tidigt förstod att Truls var speciell?
– Det är svårt att sätta fingret på. Men efter alla år som idrottslärare känner man igen den där starka drivkraften. Han ville inte bara vinna, han ville verkligen göra jobbet, säger hon och minns särskilt det stora driv Truls visade redan i unga år.
– Han utstrålade att ”jag kommer vara med i OS”. Det var inte skryt, det var bara självklart för honom. Jag kan inte ta åt mig någon ära för Truls framgångar, jag hjälpte honom bara att få tre bra år på högstadiet.
Som idrottslärare och mentor föll det på Anicas lott att ge Truls en stabil grund att stå på, oavsett hur pingiskarriären utvecklades. På Källebergsskolan (i dag Vasavångskolan) i Eslöv fanns det redan en idrottsprofil i handboll. När man sedan inledde ett samarbete med Eslövs pingisklubb blev det även möjligt för pingisspelare att träna på samma tider som handbollseleverna. För Truls innebar det extra träning och många tävlingar, ibland på bekostnad av närvaro i klassrummet.
– Vi anpassade inte studievägen i den meningen att vi sänkte kraven. Men vi höll ihop schemat så att han skulle klara grundskolan och få sin behörighet. Det var viktigt för oss alla – för Truls, för hans föräldrar och för mig, berättar Anica.
Till idrottslärare som möter nästa stora talang har Anica ett tydligt råd:
– Ge tid, ge känsla och förmedla att ”det här fixar vi”. Var den som balanserar kraven och samtidigt visar förståelse för hur mycket energi elitidrott kräver. Men det är lika viktigt att se alla elever. Alla är bra på något och om en elev lämnar lektionen med känslan ”jag
duger” har man lyckats, säger Anica, som under sin yrkeskarriär var djupt engagerad i idrottslärarfrågor och var med att organisera flera sammankomster i Eslöv och Malmö. Hela tiden var Idrott & hälsa en självklar följeslagare.
– Jag var en trogen läsare av tidskriften, som alltid fanns nära till hands som inspiration och som ett nav för möten, kurser och fortbildning. Mina år som idrottslärare var en väldigt aktiv och rolig tid med mycket samarbete och engagemang, avrundar hon.
